I'll be back
Min blogg och jag har sommarlov. Räknar med att mitt första inlägg hösten 2009 kommer att infinna sig den 17.e augusti, då jag dessvärre/tackolov ska upp till växjö igen. Det är med sorg i hjärtat jag blir särbo med mamma, pappa och Johan igen. Men det är också med viss spänning och glädje jag åker dit igen. Vad har mina kompisar gjort i sommar? Kommer jag få nya kompisar det här året? Kommer jag blir proffs i baren? Kommer jag klara den där jävla tentan? Kommer jag och Johan ha en fantastisk semester på Mallorca? (Oh yes!) Kommer jag får en brorsdotter eller brorson?
Detta och mycket mera kommer jag, och ni?, få svar på i Manko-bloggen HT2009!
.. To be continued
Usch jag vet och känner igen mig så sjukt i det du skriver till mig. Men allt är så mycket mer komplicerat än lite ångest, oro och änglighet. Känner jag ens något för människan? vad vill jag egentligen? Jag har alltid varit tjejen som klarat sig själv, som inte behöver någon från det andra könet och som alltid stått på sina egna ben. Men nu valde jag att chansa och testa på ett förhållande igen, men wow. Jag är kanske inte förhållande-människa över huvudtaget?
jag kommer upp och håller dig lite sällskap i höst:P de blev ingen kaka du ;D
Jag förstår exakt vad du menar med det du skriver. Du får det att låta så hima enkelt, lätt och inte påtvingat på något sött. Däremot så tror jag tyvärr att jag är en människa som bara kan nöja mig med de där "romantiska film-scenerna" som man aldrig får uppleva. Jag vill och behöver den där braiga och underbara nykära känslan hela tiden för att jag ska behålla mitt hopp uppe. Får jag inte den där "jag-kan-inte-leva-utan-dig-känslan eller kyssen-i-regnet-en-sensommarnatts-känslan så försvinner mina känslor allt mer. Det känns som att jag aldrig kan nöja mig med "det lilla" och bara vara med min pojkvän, det går inte. Ska jag vara i ett förhållande så måste allt kännas så jävla bra hela tiden, gör det inte det så tappar jag allt. Intresset, hoppet och orken till att fortsätta. Det krävs inte mycket för att få mig ur balans när jag är tillsammans med någon.
Visst, jag vet att förhållanden inte alltid kan vara en dans på rosor, tyvärr. Men jag är så jävla ostabil när det känner kärlek så ett litet småbråk om t.ex. disken kan få mig att tänka om jag verkligen vill fortsätta. Och när jag väl har kommit dit, då undrar jag alltid: "men gud, om det här lilla får mig att tveka, är jag då så förälskad som jag verkligen tror"?. Ibland känns det som att man lurar sig själv.
Så sant så sant. Det är bara till att hålla tummarna nu på att jag tar de rätta besluten!
Haha håll båda så är du snäll :)
Det låter absolut super om du frågar mig! Hoppas verkligen att resan blir som ni har tänkt er och att ni får superväder och allt som hör till :)
