manko

Fan va arg jag är, eller ja ledsen kanske.. Kan inte riktigt bestämma mej!
Detta förbannade dubbelliv man lever. Det är så jävla jobbigt att ingen utanför studentlivet kan förstå hur det känns. Det är säkert skitjobbigt att pendla mellan jobbet, hemmet och vännerna i det "riktiga" livet.. Men där finns iallfall allting inom samma område.
Jag har mina vänner i växjö, hemma har jag ingenting förutom familjen och Johan. Det känns som om man ständigt slits mellan två världar, och det är skitjobbigt att behöva välja mellan dem.

Jag kan inte ens förklara hur det känns, så hur i helvete ska någon någonsin kunna begripa hur det känns?
Snart orkar jag nog inte försöka förklara längre heller - På något sätt blir jag nästan förbannad när vänner och familj säger "Jag förstår att det är jobbigt" Ni gör så fan heller!!

På tal om vänner! När jag slutar här kommer jag bara ha min familj och Johan kvar, mina vänner kommer antagligen försvinna lika fort som dom kom och då står jag där ensam igen, utan en enda person att prata med eller som ens vill lyssna.



Hur bär man sig åt för att få en vän efter att man fyllt tio år?
Innan kunde man ge någon en karamell och fråga om man kunde bli vänner, och så blev man det. Hurfan ska man bära sig åt nu.. Hurfan man än gör så känner jag mej bara tramsig, patetisk och ensam som ens går och önskar att jag hade en bästa vän att alltid anförtro mej åt.

Jag känner mej på något sätt mobbad att jag inte redan har en "bästis" att alltid falla tillbaka på. Ëftersom jag inte har det så sitter jag istället själv i min lägenhet och gråter tills jag får ont i huvudet och inte kan andas med näsan längre.
Hur jag än vänder och vrider på det så känner jag mej patetisk, ensam och fruktansvärt konstig som inte har någon riktig kompis att ringa till en natt som den här. En natt då jag egentligen borde legat och sovit, men går vilse i hjärnan - och fastar längst in i den hemliga och mörka delen, den jag så gärna önskar att jag kunde dela med någon, någon som inte är min fina pojkvän eller min familj. Någon som bara genom att finnas där hade fått mig att våga berätta hur dåligt jag mår ibland, och denna någon skulle aldrig berätta för någon om vilka hemska saker jag kan tänka när jag är ensam, denna någon skulle alltid finnas där och denna någon skulle aldrig försvinna.

Godnatt